Climate smart in the 50s

I had a really nice correspondence with Leif recently after Aftonbladet published a piece about my research. He wrote about growing up in the 50s, using a wash cloth to clean up for the day ahead, suggesting that these things could help bring more sustainability into everyday life. I thought that this was very interesting and asked if he would like to write something about it. In the following he explores his memories from the 50s with its much smaller environmental impact.

KLIMATSMART PÃ… 1950-TALET

av Leif Södergren

När jag skrev min bok PÃ… SPANING EFTER MINNEN insÃ¥g jag hur klimatsmarta vi var pÃ¥ femtiotalet. Mycket berodde pÃ¥ vÃ¥rt sätt att handla.  Jag minns när all mat vi handlade pÃ¥ femtiotalet köptes över disk. Kunden stod helt still pÃ¥ ena sidan med en köplista i handen och pÃ¥ andra sidan disken fanns expediten som sprang som en skÃ¥llad rÃ¥tta efter varenda vara och när varan sattes pÃ¥ disken skrevs priset pÃ¥ en papperslapp. Man köpte precis det som stod pÃ¥ köplistan. Varorna var inte placerade för att locka kunden till inköp, de fanns pÃ¥ hyllorna inne pÃ¥ lagret eller bakom expediten. De skulle vara lätta att nÃ¥, de mest frekventa varorna lÃ¥g närmast för att minska springet för expediten. En expedit pÃ¥ femtiotalet mÃ¥ste vara duktig pÃ¥ huvudräkning eftersom hen mÃ¥ste kunna räkna samman hela den lÃ¥nga listan som lÃ¥g pÃ¥ disken. Det gick oftast mycket fort. När sammanräkningen var klar kunde specerihandlaren stoppa pennan bakom örat  medan hen tog emot betalningen. Sedan stoppades allt ned i de medhavda shoppingväskorna.  
Vi hade tre shoppingväskor, tvÃ¥ beiga och en blÃ¥. Ingen använde bärkassar, de fanns bara inte. Det var helt otänkbart att bege sig ut för att handla utan en eller flera rymliga väskor. En titt pÃ¥ inköpslisten gav besked om det behövdes en eller flera shoppingväskor. Hos specerihandlaren pÃ¥ landet fanns ett litet ställ pÃ¥ väggen där det hängde papperskassar med rephandtag men det var ingen som skulle komma pÃ¥ den befängda iden att köpa en sÃ¥dan när man hade behändiga shoppingväskor med sig. En del använde ocksÃ¥ en virkad nätkasse. VÃ¥ra väskor som stod pÃ¥ golvet i det rymliga skafferiet var sällan helt tomma, där fanns tomglas som vi lagt där för att de skulle returneras vid nästa inköp. De läckte och det var ofta kladdigt i botten. Där hamnade även mjölkflaskorna som var av genomskinligt glas. Kapsylerna var i olika färger och tillverkade av stanniol, en tunnvalsad plÃ¥t av tenn som ersattes av aluminiumfolie. 
Vi sparade pÃ¥ olika sätt. Mina systrar fick ärva varandras eller mina kusiners kläder. Alla kläder syddes i Sverige och de var inte speciellt billiga sÃ¥ det var Ã¥teranvändning som gällde i första hand. Även lagning och konststoppning. Skomakare fanns det ofta flera i varje kvarter och skor sulades om, flera gÃ¥nger innan de kastades eller gavs bort. Jag minns Lappcentralen där man kunde lämna in damstrumpor med maskor eller ett plagg med hÃ¥l. När kläder var dyra lönade det sig att laga dem och kvinnorna som arbetade där  – det var ett dussintal som satt vid sina maskiner – kunde fÃ¥ fula hÃ¥l i kläder att se nästan osynliga ut. Och damstrumpornas maskor fixades ocksÃ¥. 

Svenska röda kosets tolv hälsobud, sokisamlingar.sormlandsmuseum.se

Vi sparade pÃ¥ vatten. Den dagliga tvättningen pÃ¥ femtiotalet var vid handfatet och en tvättlapp som man tvättade kroppen med – först ansiktet, sedan under armarna, skrevet och sist fötterna som man lyfte upp och satte i handfatet. NÃ¥gon gÃ¥ng i veckan blev det av att bada i badkaret. Det där med vattenslösande dagliga duschar  kom senare.
Jag minns en tid när rinnande varmvatten inte var nÃ¥got man tog för givet. PÃ¥ landet värmde vi vatten pÃ¥ spisen i en kastrull och hällde det pÃ¥ emaljerade kannor som bars upp till andra vÃ¥ningen. I min barndom kunde man höra nÃ¥gon äldre kvinna säga â€œnu passar vi pÃ¥ och tvättar av golvet när vi har lite gott vatten”. PÃ¥ sommaren hade fastighetsägare i stan rätt att stänga av varmvattnet. Det skulle vi inte acceptera idag. Idag har vi fjärrvärme i de flesta hus i stan som via värmeväxlare levererar hur mycket varmvatten som helst, dygnet runt. Underbart bekvämt, sÃ¥ länge som det finns vatten och energi till uppvärmning.
Vi behöver spara pÃ¥ vatten idag och kanske vore det intressant att borsta och vädra kläderna lite mer? Jag minns att min mormor hade ett rum som kallades för “borstrummet”. Det var avsett för klädvÃ¥rd. Idag hade nog utrymmet använts till tvättstuga men dÃ¥ tvättades och torkades tvätten i bykhuset i källaren. I borstrummet strök man tvätt och höll kläder fräscha genom att borsta dem och använda fläckborttagningsmedel och laga eller sy i knappar. Kanske man handtvättade de vita löstagbara kragarna som ofta användes i klänningar för att spara in pÃ¥ tvätt. “Svettlappar” användes i armhÃ¥lan av samma anledning. SÃ¥dant tänker vi kanske inte pÃ¥ idag när vi lämnar in vÃ¥ra kläder till kemtvätt eller kör tvättmaskinen med ull, silke och fina material som tidigare hade krävt handtvätt. 
Jag minns när de nya självbetjäningsbutikerna i början av sextiotalet började bli vanliga. De kallades för snabbköp eftersom det sades att det gick snabbare när man själv plockade sina varor. Det var ett lyft att fÃ¥ strosa bland varorna och bli inspirerad att köpa sÃ¥dant som inte fanns pÃ¥ listan, sÃ¥ kallad “merförsäljning”. När vi nu riskerade att plocka pÃ¥ oss mer varor än vi tänkt frÃ¥n början och kanske inte hade med oss en extra shoppingväska dÃ¥ började de nya snabbköpen ge bort bärpÃ¥sar gratis. Vi liksom andra kunder, plockade med nÃ¥gra extra hem, de kostade ju inget. Det inbjöd naturligtvis till  ett onödigt slöseri i all synnerhet när det sÃ¥ glatt talades om “köp-slit-och-släng”. Inte ett ord om att spara eller tänka pÃ¥ miljön. 

Sverige till skillnad frÃ¥n England (som ransonerade mat ända in pÃ¥ femtiotalet) och mÃ¥nga andra länder som efter andra världskriget var utarmade, hade en unik konkurrensfördel med en intakt industri och kunde traska rakt in i ett ekonomiskt välstÃ¥nd. Lilla Sverige, nyrikt, beskäftigt och berusat av framstegsoptimism och inspirerat av folkhemmets jämlikhetstankar, gjorde upp med det förgÃ¥ngna i ett sällan skÃ¥dat, och idag för mÃ¥nga oförklarligt, rivningsraseri. Och sextiotalets “köp-slit-och-släng” filosofi, var en utmaning till de som 15-20 Ã¥r tidigare hade levt med ransonering och förnuftig Ã¥terhÃ¥llsamhet under andra världskriget. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade pÃ¥ oss nÃ¥gra extra av de där plastkassarna som var gratis. 
Sextiotalet och de nya snabbköpen innebar en revolution i vÃ¥rt sätt att konsumera som vi lever med än idag. Men globaliseringen har fullkomligt förvridit vÃ¥ra sinnen och proportioner. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver, ibland under omständigheter som vi aldrig skulle acceptera. Det sker lÃ¥ngt borta och ibland utan insyn för de som vill granska arbetsförhÃ¥llandena. Det enda vi tycks (vilja?) se är de lÃ¥ga priserna. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vÃ¥r konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar hÃ¥ller hela Sverige pÃ¥ att torka ut och stora arealer brinner upp och mÃ¥nga fÃ¥r sig en tankeställare. FNs rapport om klimatet är ocksÃ¥ en kraftig varningsklocka. DÃ¥ tänker jag pÃ¥ tant Ingeborg (som kom till oss och strök tvätt pÃ¥ femtiotalet) som verkligen inte hade nÃ¥gon stor inkomst och levde sparsamt och förnuftigt. Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hur vi överkonsumerar och slösar med jordens resurser idag. Hon bodde enkelt i en omodern etta i Landala med utedass pÃ¥ gÃ¥rden. ÄndÃ¥ försörjde tant Ingeborg och hennes syskon tvÃ¥ bröder som av nÃ¥gon anledning inte kunde arbeta. Det fanns inget socialt skyddsnät dÃ¥, sÃ¥ de hjälptes Ã¥t. Utan minnen kan vi knappast lära av vÃ¥ra misstag i nuet eller i det förgÃ¥ngna. Mina mÃ¥nga minnen av tant Ingeborg är guld värda. Det är alltid ett kärt Ã¥terseende att se tant Ingeborg med sin fasta integritet vid strykbordet. Där stÃ¥r hon sÃ¥ trygg och belÃ¥ten. “Hej, tant Ingeborg, jag saknar dig!”
©Leif Södergren

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.