I had a really nice correspondence with Leif recently after Aftonbladet published a piece about my research. He wrote about growing up in the 50s, using a wash cloth to clean up for the day ahead, suggesting that these things could help bring more sustainability into everyday life. I thought that this was very interesting and asked if he would like to write something about it. In the following he explores his memories from the 50s with its much smaller environmental impact.
KLIMATSMART PÃ… 1950-TALET
Vykort på Kungsportsplatsen i Göteborg c 1950
http://nostalgorama.blogspot.com
När jag skrev min bok PÅ SPANING EFTER MINNEN insåg jag hur klimatsmarta vi var på femtiotalet. Mycket berodde på vårt sätt att handla. Jag minns när all mat vi handlade på femtiotalet köptes över disk. Kunden stod helt still på ena sidan med en köplista i handen och på andra sidan disken fanns expediten som sprang som en skållad råtta efter varenda vara och när varan sattes på disken skrevs priset på en papperslapp. Man köpte precis det som stod på köplistan. Varorna var inte placerade för att locka kunden till inköp, de fanns på hyllorna inne på lagret eller bakom expediten. De skulle vara lätta att nå, de mest frekventa varorna låg närmast för att minska springet för expediten. En expedit på femtiotalet måste vara duktig på huvudräkning eftersom hen måste kunna räkna samman hela den långa listan som låg på disken. Det gick oftast mycket fort. När sammanräkningen var klar kunde specerihandlaren stoppa pennan bakom örat medan hen tog emot betalningen. Sedan stoppades allt ned i de medhavda shoppingväskorna.
Vi hade tre shoppingväskor, två beiga och en blå. Ingen använde bärkassar, de fanns bara inte. Det var helt otänkbart att bege sig ut för att handla utan en eller flera rymliga väskor. En titt på inköpslisten gav besked om det behövdes en eller flera shoppingväskor. Hos specerihandlaren på landet fanns ett litet ställ på väggen där det hängde papperskassar med rephandtag men det var ingen som skulle komma på den befängda iden att köpa en sådan när man hade behändiga shoppingväskor med sig. En del använde också en virkad nätkasse. Våra väskor som stod på golvet i det rymliga skafferiet var sällan helt tomma, där fanns tomglas som vi lagt där för att de skulle returneras vid nästa inköp. De läckte och det var ofta kladdigt i botten. Där hamnade även mjölkflaskorna som var av genomskinligt glas. Kapsylerna var i olika färger och tillverkade av stanniol, en tunnvalsad plåt av tenn som ersattes av aluminiumfolie.
Vi sparade pÃ¥ olika sätt. Mina systrar fick ärva varandras eller mina kusiners kläder. Alla kläder syddes i Sverige och de var inte speciellt billiga sÃ¥ det var Ã¥teranvändning som gällde i första hand. Även lagning och konststoppning. Skomakare fanns det ofta flera i varje kvarter och skor sulades om, flera gÃ¥nger innan de kastades eller gavs bort. Jag minns Lappcentralen där man kunde lämna in damstrumpor med maskor eller ett plagg med hÃ¥l. När kläder var dyra lönade det sig att laga dem och kvinnorna som arbetade där – det var ett dussintal som satt vid sina maskiner – kunde fÃ¥ fula hÃ¥l i kläder att se nästan osynliga ut. Och damstrumpornas maskor fixades ocksÃ¥.
Vi sparade pÃ¥ vatten. Den dagliga tvättningen pÃ¥ femtiotalet var vid handfatet och en tvättlapp som man tvättade kroppen med – först ansiktet, sedan under armarna, skrevet och sist fötterna som man lyfte upp och satte i handfatet. NÃ¥gon gÃ¥ng i veckan blev det av att bada i badkaret. Det där med vattenslösande dagliga duschar kom senare.
Jag minns en tid när rinnande varmvatten inte var nÃ¥got man tog för givet. PÃ¥ landet värmde vi vatten pÃ¥ spisen i en kastrull och hällde det pÃ¥ emaljerade kannor som bars upp till andra vÃ¥ningen. I min barndom kunde man höra nÃ¥gon äldre kvinna säga “nu passar vi pÃ¥ och tvättar av golvet när vi har lite gott vattenâ€. PÃ¥ sommaren hade fastighetsägare i stan rätt att stänga av varmvattnet. Det skulle vi inte acceptera idag. Idag har vi fjärrvärme i de flesta hus i stan som via värmeväxlare levererar hur mycket varmvatten som helst, dygnet runt. Underbart bekvämt, sÃ¥ länge som det finns vatten och energi till uppvärmning.
Vi behöver spara pÃ¥ vatten idag och kanske vore det intressant att borsta och vädra kläderna lite mer? Jag minns att min mormor hade ett rum som kallades för “borstrummet”. Det var avsett för klädvÃ¥rd. Idag hade nog utrymmet använts till tvättstuga men dÃ¥ tvättades och torkades tvätten i bykhuset i källaren. I borstrummet strök man tvätt och höll kläder fräscha genom att borsta dem och använda fläckborttagningsmedel och laga eller sy i knappar. Kanske man handtvättade de vita löstagbara kragarna som ofta användes i klänningar för att spara in pÃ¥ tvätt. “Svettlappar” användes i armhÃ¥lan av samma anledning. SÃ¥dant tänker vi kanske inte pÃ¥ idag när vi lämnar in vÃ¥ra kläder till kemtvätt eller kör tvättmaskinen med ull, silke och fina material som tidigare hade krävt handtvätt.
Jag minns när de nya självbetjäningsbutikerna i början av sextiotalet började bli vanliga. De kallades för snabbköp eftersom det sades att det gick snabbare när man själv plockade sina varor. Det var ett lyft att fÃ¥ strosa bland varorna och bli inspirerad att köpa sÃ¥dant som inte fanns pÃ¥ listan, sÃ¥ kallad “merförsäljning”. När vi nu riskerade att plocka pÃ¥ oss mer varor än vi tänkt frÃ¥n början och kanske inte hade med oss en extra shoppingväska dÃ¥ började de nya snabbköpen ge bort bärpÃ¥sar gratis. Vi liksom andra kunder, plockade med nÃ¥gra extra hem, de kostade ju inget. Det inbjöd naturligtvis till ett onödigt slöseri i all synnerhet när det sÃ¥ glatt talades om “köp-slit-och-slängâ€. Inte ett ord om att spara eller tänka pÃ¥ miljön.
Stockholm, 1950 ca, Cityköp, SV:s första självbetjäningsbutik ica-historien.se
Sverige till skillnad frÃ¥n England (som ransonerade mat ända in pÃ¥ femtiotalet) och mÃ¥nga andra länder som efter andra världskriget var utarmade, hade en unik konkurrensfördel med en intakt industri och kunde traska rakt in i ett ekonomiskt välstÃ¥nd. Lilla Sverige, nyrikt, beskäftigt och berusat av framstegsoptimism och inspirerat av folkhemmets jämlikhetstankar, gjorde upp med det förgÃ¥ngna i ett sällan skÃ¥dat, och idag för mÃ¥nga oförklarligt, rivningsraseri. Och sextiotalets “köp-slit-och-släng” filosofi, var en utmaning till de som 15-20 Ã¥r tidigare hade levt med ransonering och förnuftig Ã¥terhÃ¥llsamhet under andra världskriget. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade pÃ¥ oss nÃ¥gra extra av de där plastkassarna som var gratis.
Sextiotalet och de nya snabbköpen innebar en revolution i vÃ¥rt sätt att konsumera som vi lever med än idag. Men globaliseringen har fullkomligt förvridit vÃ¥ra sinnen och proportioner. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver, ibland under omständigheter som vi aldrig skulle acceptera. Det sker lÃ¥ngt borta och ibland utan insyn för de som vill granska arbetsförhÃ¥llandena. Det enda vi tycks (vilja?) se är de lÃ¥ga priserna. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vÃ¥r konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar hÃ¥ller hela Sverige pÃ¥ att torka ut och stora arealer brinner upp och mÃ¥nga fÃ¥r sig en tankeställare. FNs rapport om klimatet är ocksÃ¥ en kraftig varningsklocka. DÃ¥ tänker jag pÃ¥ tant Ingeborg (som kom till oss och strök tvätt pÃ¥ femtiotalet) som verkligen inte hade nÃ¥gon stor inkomst och levde sparsamt och förnuftigt. Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hur vi överkonsumerar och slösar med jordens resurser idag. Hon bodde enkelt i en omodern etta i Landala med utedass pÃ¥ gÃ¥rden. ÄndÃ¥ försörjde tant Ingeborg och hennes syskon tvÃ¥ bröder som av nÃ¥gon anledning inte kunde arbeta. Det fanns inget socialt skyddsnät dÃ¥, sÃ¥ de hjälptes Ã¥t. Utan minnen kan vi knappast lära av vÃ¥ra misstag i nuet eller i det förgÃ¥ngna. Mina mÃ¥nga minnen av tant Ingeborg är guld värda. Det är alltid ett kärt Ã¥terseende att se tant Ingeborg med sin fasta integritet vid strykbordet. Där stÃ¥r hon sÃ¥ trygg och belÃ¥ten. “Hej, tant Ingeborg, jag saknar dig!”
©Leif Södergren