The girl gang that vanished

Since finishing my PhD I have been working a lot: applying for funding, writing papers, organising conferences, teaching, teaching, teaching, keeping an eye out for a contract longer than 6 months… And then two women I look up to suddenly left academia. Two women who glided effortlessly through challenges, generously shared teaching material and always had time for an encouraging word, without warning got ‘real’ jobs. Well maybe there were warnings: long long hours, bosses on sick leave, increasing student loads… Wistfully wondering if it’s worth it, I stumbled on this piece that sums up my feelings perfectly. By Matilda Dahl on Curie (my (a bit aussie) translation).

Photo from Lunds doctors promovering 2019, Jonas Andersson

Tjejgänget som försvann

The girl gang that vanished

Jag läser ett studentpapper, en kvinnlig student har lämnat in något riktigt modigt, begåvat och briljant. Jag försöker att enbart glädjas och mota undan vemodet. Men det kryper sig gärna på, just precis då. Det där vemodet. För de är ju så många, de smarta tjejerna – i studentgrupperna. Men inte på professorsstolarna, inte högre upp i hierarkin, inte på listorna över dem som leder stora projekt, som får de stora pengarna – där är de få, kvinnorna.

I’m reading a student paper, a female student has submitted something really brave, talented and brilliant. I try to be only glad and stop the wistfulness. But it creeps in, just then. That wistfulness. Because they are so many, the smart girls – in the student groups. But not in the professor’s halls, not higher up in the hierarchy, not on the lists of those who lead the big projects, who get the big money – there they are few and far between, the women.

Alltför många av mina begåvade kvinnliga kolleger, finns inte längre kvar i akademin. Det talas om glastak, men jag vet inte om de slog i något tak. Däremot öppnade de dörren och gick helt självmant ut, för de ville inte vara kvar. Ett kompetenstapp utan dess like.

Too many of my talented female colleagues are no longer in academia. They talk about glass ceilings, but I don’t know if my colleagues hit any ceilings. Rather, they opened the door and went out of their own accord, because they did not want to stay. A competence drain like no other.

Vi var liksom ett helt gäng tjejer
som doktorerade ungefär samtidigt
som lärde känna varandra

We were like a whole gang of girls
  who did our PhDs around the same time
  who got to know each other

Alla hade vi fått frågan:
Skulle inte du som är så duktig vilja doktorera?
Uppmuntrade sökte vi och blev antagna
Så spännande!

We had all been asked the question:
You are so smart, wouldn’t you like to do a PhD?
Encouraged, we applied and were accepted
So exciting!

Vi
Åkte på konferenser
Jobbade i projekt
Tillsammans
Ibland nära ibland långtifrån
Några delade kontor
Några delade lägenhet
Några började rida ihop

We
  Went to conferences
  Worked on projects
  Together
  Sometimes near sometimes far away
  Some shared offices
  Some shared apartments
  Some started riding together

Åt middagar
Fikade
Tog ett glas öl

Pratade i timtal
Om våra handledare
Om seminarier
Om våra avhandlingar
Om kärlek

Ate dinners
  Sipped coffee
Drank beer

Talked for hours
  About our supervisors
  About seminars
  About our theses
  About love

Ett gäng tjejer i akademin
Som skrev och skrev och skrev
1000 ord per dag
Det var vårt motto
Var duktiga flickor
Grymt duktiga flickor faktiskt
Några jobbade nästan jämt
Andra väldigt mycket
Ingen var lat eller ovillig eller obegåvad
Tvärtom faktiskt
Vi tog det hela på stort allvar
Hade höga ambitioner
Vi skrev klart våra avhandlingar
De blev bra

A gang of girls in academia
  Who wrote and wrote and wrote
  1000 words per day
  That was our motto
  Be good girls
  Bloody good girls actually
  Some worked almost always
  Others a lot
No one was lazy or reluctant or dumb
  Rather the opposite
  We took it all very seriously
  Had high ambitions
  We finished our dissertations
  They were good

Några blev klara i rekordfart
för att komma ifrån
för att lämna det akademiska
så fort det bara gick
Andra hade det inte lika dåligt
tog lite längre tid på sig
att skriva klart

Some finished in record time
  to get away
  to leave academia
  just as soon as possible
  Others did not have it as rough
  and took a little longer
  to finish writing

Fick stipendium, tjänst,
Jobbade dagar, kvällar, helger
Ingick i olika sammanhang
För det var ju så roligt
Också

Got stipendiums, jobs,
  Worked days, evenings, weekends
Participated in various groups
  Because it was so much fun
  Also

Några av dem som lämnade
kom sen tillbaka
Deras ansökningar beviljades medel
en fot i akademin en utanför

Some of them left
  then came back
Their applications granted funding
one foot in the academy one outside

Frågan som alltid återkom:
Hos oss alla
Är det värt det
att vara kvar?

The question that always returned:
  To all of us
  Is it worth it
  to stay?

Frågan som aldrig ställdes
Till någon
Vad kan vi göra
för att Du
ska vilja vara kvar?

The question that was never asked
  Of any of us
  What can we do
  to make you
  want to stay?

Nu är det snart ingen
i gänget kvar

Soon there won’t be anyone left
in the gang

För nästan alla
i mitt gamla tjejgäng
har nu lämnat
Akademin

For nearly everyone
  in my old girl gang
has now left
Academia

Trots att de från början ville
Trots att de gillade och var bra på
Att forska, skriva, undervisa, få pengar
Allt det där man ska vara bra på
Så var det inte värt det
Att vara kvar

Despite initially wanting it
  Despite liking it and being good at
Researching, writing, teaching, getting funding
  All the things you should be good at
  Yet it was not worth it
  To stay

Jag saknar Er

I miss you

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Laconia – living alone consumption impact – Marie Skłodowska-Curie Actions

I’m really excited to find out I have been granted a two year Marie Curie postdoc project based at Aalborg University Copenhagen with Professor Kirsten Gram-Hanssen. Now all I have to do it NOT press the terminate project button.

Do not press this button

Project abstract

Human population has wide ranging and often negative consequences for the natural environment. Population stability and decreasing fertility have thus been heralded as promising for sustainability. However, household size has been decreasing steadily in both developed and developing countries, at an accelerating pace, since the 1980s. The European Union (EU) leads this trend, with nearly a third of total households consisting of single residents. As a result of more people living alone with associated higher consumption, slowing population growth has resulted in neither fewer residences nor decelerating human impact on the environment. This MC-IF aims to investigate the trend toward living alone and create new knowledge about environmental impacts of different household configurations, drivers for different occupancy trends and alternative sustainable housing configurations. The research will be carried out in three phases, firstly by using existing population, housing and consumption databases; secondly be interviewing both high and low impact single resident households and finally by studying low impact household configurations in-depth. This will provide new knowledge on: how different household configurations impact sustainability; why people choose to live in different various configurations; and drivers and barriers for emerging sustainable alternatives. This knowledge will be valuable for policy makers planning sustainable urban environments. During period of training the ER will: Acquire specialised knowledge on sociology of consumption; deepen her mixed methods analysis; improve her multicultural and team communications skills; have policy impact; and publish scientific articles in international journals. 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Music festivals can show the way to sustainability – debate article in Dagens Nyheter

An article written together with Alison Browne and Russell Hitchings based on our Geoforum paper: ‘Already existing’ sustainability experiments: Lessons on water demand, cleanliness practices and climate adaptation from the UK camping music festival. Click on the link to go to our academic paper (open access). Click here to go to our popular science summary (Swedish, pay wall).

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En halstvätthistoria av Annika Rullgård

Jag började i skolan 1952. På den tiden fanns det skolradio där man tog upp olika saker som man ansåg viktiga för barnen. Vid varje terminsstart fick barnen ett skolradiohäfte där man kunde se när olika program skulle sändas och för vilken klass de var avsedda. Jag lärde mig att läsa tidigt och läste i förväg i skolradiohäftena om vilka program som skulle komma under terminen. När jag gick i andra klass såg jag att det skulle det komma ett program om vikten av att hålla sig ren. Det fanns några frågor som skulle ställas till barnen och däribland en fråga om man hade tvättat halsen på morgonen innan man gick till skolan. Jag memorerade noga datumet för detta skolradioprogram och när den dagen var inne blötte jag händerna i samband med tandborstningen och drog de våta händerna runt halsen. Jag hade alltså redan kläderna på men jag ville kunna svara ja på frågan om halstvätten fast den blev ju inte så noggrann. Mycket riktigt, när frågan ställdes av läraren efter att vi lyssnat på radion var det bara jag som svarade ja.

Annika Rullgård sent me some stories she remembers from her childhood. One of them tells an episode from Annika’s second year in school, 1953. In those years the Swedish Radio broadcast special programs about topics of importance for pupils. All the pupils were given the broadcasting schedule. Annika browsed ahead through the schedule and noticed an upcoming program about how to keep oneself clean in the days when a bathroom was not a common convenience. With each program there were a number of questions to be answered. One of the questions asked whether the pupils had washed their necks before going to school. Annika carefully memorized the date of this program, and on that day after brushing her teeth, she wet her hands and rubbed them quickly around her neck. The neck had been washed, at least somewhat. After the radio program had ended, the teacher asked the pupils if they had washed their necks before going to school. Annika was the only one who answered yes

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hackademia

Hacking it* in academia.

New Desk @ Malmö Uni

Nearly a year since I sent my dissertation to the printers and I am still wondering if I can hack it in academia. The feeling of not hacking it has been a constant companion. After nearly every supervisory meeting during my Phd I left with the feeling of ‘fuck how did I manage to trick them again’ right-up until the sleepless crescendo of my pre-print-proof seminar where I was convinced my supervisors would pull the plug. A year later, and still tenuously staying in academia, I wonder what even is hacking it?

Right now my working situation could be described as academic. I have a 50% 6-month teaching contract at Malmö Uni. I am also casually employed by Lund University and have been hopping in for various subjects from feminist theory to qualitative data analysis. I have written 24 post-doc application and been rejected from 20 (I hear about one I wrote back in April next week). I also have a writing fellowship at SASNET which means an extra desk and set of colleagues… and pressure to publish. I have worked nearly every Saturday since August. Hacking it, from my experiences this year, means saying yes to a broad range of interesting experiences, and working hard.

Looking ahead to role-models further up the hackierarchy I can see two tendencies. Well, maybe three. The first is to obtain tenure and then do the minimum in order to hack having a personal life as well. These charming but increasingly rare professors who go out for lunch and leave the office at 5pm. The second role model is engaged with a wide range of interesting initiatives. Those professors who you can ask for comments on your applications, who come to seminars, who organize trips for the students, the beloved super-humans. And perhaps a third growing category is those on stress-leave.

What does hacking it have to do with academia then? What does it mean that it is only alpha type humans who actively publish research? Is it possible to take into account experiences and world views from those who can’t hack it? Is it possible to create knowledge by all for all?

*can’t hack it

If you say that someone can’t hack it or couldn’t hack it, you mean that they do not or did not have the qualities needed to do a task or cope with a situation.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Response to my research

My research about washing less has appeared in a few places recently: P4, Allers and Hufvudstadsbladet. I usually get a few emails following these, and I’m always very interested to hear how people interpret what I’ve done and relate it to what they are doing. Once you say something and it goes out into the world you really have no control over what sense people make of it. Which is why knowledge creation is so democratic and exciting in many ways. But I digress. A responses to a radio interview I did recently arrived in the post, scrupulously hand-written on beautiful card, and I just want to say thank you. Thank you to everyone who takes the time to reflect over what I’ve been saying, thank you to all the people involved in imagining a better future and thank you to all the people actively engaged in making a more sustainable future possible.


Post card response to a radio interview I did recently. Thank you.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Varför duscha vi så ofta? Jag pratar renlighetsnormer med Lena Nordlund på Vetenskapsradion

Sociologiforskaren: “Lär av festivallivet – var lite smutsigare!” https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1322016?programid=412
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Respons på en artikel i svd

En artikel om min foskning av Izabella Rosengren publicerades nyss i Svenska Dagbladet, till en divers respons. Här delar jag några av mina favoritar:

Svante Öquist

https://www.instagram.com/p/Bwmw06An7Sk/

Ulrika Liljeqvist

Jag skriver för jag kände mig så uppmuntrad av att läsa dagens artikel i SvD om din forskning. Äntligen får jag vatten på min kvarn, tänkte jag, äntligen är det någon som ifrågasätter allt detta tvättande och fejande och som lägger miljöaspekter på den delen av vår vardag. När jag var barn på 40- och 50talet minns jag att min mamma la fram rena kläder till mina mindre syskon på söndagarna. Jag minns det för att hon en gång glömde det, och då de två pojkarna klädde på sig tog de därför den andra broderns använda kläder från förra veckan utan att reflektera närmare. När jag själv hade barn hemma tyckte jag nog att de såg hela och rena ut även med måttligt tvättande. 70-talets oljekris gjorde dessutom att man sänkte inomhustemperaturen till en mer koftvänlig nivå. Nästa generation tycks se på saken på ett annat sätt och hygienkraven har skruvats upp. Ibland har jag häpnat. Renlighet har ju länge ansetts som en moralisk fråga, men det är kanske dags att se det som mer moraliskt högtstående att kunna acceptera lite smuts.

Jag sa till en jämnårig väninna: ”Tänk vilken underbar lyx det är att alltid ha varmvatten” och fick svaret: ”Åh, tycker du det, jag tycker det är en mänsklig rättighet.”

TV är fylld av amerikanska såpor och i alla har alla kvinnor långt tjockt hår som ringlar sig som pälscaper ner över axlarna. Alla ser nytvättade och nybalsamerade ut, med eller utan hårförlängningar. Jag har funderat på om inte Californiens vattenbrist skulle avhjälpas om Hollywoodfruarna klippte håret till mera måttlig längd. Det måste gå åt mycket mera vatten för att tvätta ett sådant hår än ett lite mindre omfångsrikt. Detta mode är ju numera så utbrett även i Sverige, hårpälsarna brer ut sig över axlarna inte bara på varenda högstadieflicka utan också på åldriga damer i Akademin, EU-kommissarier och avsatta bankdirektörer. Ingen ser det som en miljöfråga. För rättvisans skull måste jag medge att vatten kanske sparas på renrakade herrhjässor.

Anders Persson

Läser artikeln om din forskning i dagens SvD och det är mycket intressant för att få balans. Jag har personligen dragit ner konsumtionen av t.ex. vatten och el till för svenska förhållanden relativt låga nivåer, men utan att funderat så mycket över orsakerna till detta. Kanske är det en sport eller att jag är mycket tekniskt intresserad?
När jag gör ekonomisk analys av dessa konsumtioner, så är det en sak, som motarbetar besparing, och det är att leverantörerna dels påtvingas en massa åtgärder, som fördyrar t.ex. efterhand nya krav på elmätare eller vattenmätare, som direkt ger en fast kostnad för varje hushåll och där leverantören kan ta ut denna utan konkurrens, och dels att det inte verkar finnas någon återhållande kraft på elnätsbolagens försök att höja sina marginaler, vilket gör att mätarna bytes oftare än vad som är ekonomiskt försvarbart. Således betalar jag idag 4.50 SEK/kWh i elnätavgift varav 0.67 SEK/kWh är rörlig och vatten 121.81 SEK/m3 varav rörlig 18.55 SEK/m3. Då blir det inte vettigt att spara eller sätta in besparingsåtgärder för att spara.
Därför tror jag det vore en effektiv åtgärd att förbjuda fasta avgifter till konsumenter t.ex. med säkring mindre eller lika 16 A eller vattenledning mindre eller lika 20 mm mätargenomlopp.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

The disappearing communal laundry room in Sweden: a symptom of individual comforts winning over sustainability?

An article exploring the disappearance of the Swedish ‘tvättstuga’ (communal laundry). It’s historically common in Swedish apartment blocks to have a shared laundry, usually in the basement. Recently however more and more househoulds have their own washing machine, a bad sign for the sharing economy.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Climate smart in the 50s

I had a really nice correspondence with Leif recently after Aftonbladet published a piece about my research. He wrote about growing up in the 50s, using a wash cloth to clean up for the day ahead, suggesting that these things could help bring more sustainability into everyday life. I thought that this was very interesting and asked if he would like to write something about it. In the following he explores his memories from the 50s with its much smaller environmental impact.

KLIMATSMART PÅ 1950-TALET

av Leif Södergren

Vykort på Kungsportsplatsen i Göteborg c 1950
http://nostalgorama.blogspot.com

När jag skrev min bok PÅ SPANING EFTER MINNEN insåg jag hur klimatsmarta vi var på femtiotalet. Mycket berodde på vårt sätt att handla.  Jag minns när all mat vi handlade på femtiotalet köptes över disk. Kunden stod helt still på ena sidan med en köplista i handen och på andra sidan disken fanns expediten som sprang som en skållad råtta efter varenda vara och när varan sattes på disken skrevs priset på en papperslapp. Man köpte precis det som stod på köplistan. Varorna var inte placerade för att locka kunden till inköp, de fanns på hyllorna inne på lagret eller bakom expediten. De skulle vara lätta att nå, de mest frekventa varorna låg närmast för att minska springet för expediten. En expedit på femtiotalet måste vara duktig på huvudräkning eftersom hen måste kunna räkna samman hela den långa listan som låg på disken. Det gick oftast mycket fort. När sammanräkningen var klar kunde specerihandlaren stoppa pennan bakom örat  medan hen tog emot betalningen. Sedan stoppades allt ned i de medhavda shoppingväskorna.  
Vi hade tre shoppingväskor, två beiga och en blå. Ingen använde bärkassar, de fanns bara inte. Det var helt otänkbart att bege sig ut för att handla utan en eller flera rymliga väskor. En titt på inköpslisten gav besked om det behövdes en eller flera shoppingväskor. Hos specerihandlaren på landet fanns ett litet ställ på väggen där det hängde papperskassar med rephandtag men det var ingen som skulle komma på den befängda iden att köpa en sådan när man hade behändiga shoppingväskor med sig. En del använde också en virkad nätkasse. Våra väskor som stod på golvet i det rymliga skafferiet var sällan helt tomma, där fanns tomglas som vi lagt där för att de skulle returneras vid nästa inköp. De läckte och det var ofta kladdigt i botten. Där hamnade även mjölkflaskorna som var av genomskinligt glas. Kapsylerna var i olika färger och tillverkade av stanniol, en tunnvalsad plåt av tenn som ersattes av aluminiumfolie. 
Vi sparade på olika sätt. Mina systrar fick ärva varandras eller mina kusiners kläder. Alla kläder syddes i Sverige och de var inte speciellt billiga så det var återanvändning som gällde i första hand. Även lagning och konststoppning. Skomakare fanns det ofta flera i varje kvarter och skor sulades om, flera gånger innan de kastades eller gavs bort. Jag minns Lappcentralen där man kunde lämna in damstrumpor med maskor eller ett plagg med hål. När kläder var dyra lönade det sig att laga dem och kvinnorna som arbetade där  – det var ett dussintal som satt vid sina maskiner – kunde få fula hål i kläder att se nästan osynliga ut. Och damstrumpornas maskor fixades också. 

Svenska röda kosets tolv hälsobud, sokisamlingar.sormlandsmuseum.se

Vi sparade på vatten. Den dagliga tvättningen på femtiotalet var vid handfatet och en tvättlapp som man tvättade kroppen med – först ansiktet, sedan under armarna, skrevet och sist fötterna som man lyfte upp och satte i handfatet. Någon gång i veckan blev det av att bada i badkaret. Det där med vattenslösande dagliga duschar  kom senare.
Jag minns en tid när rinnande varmvatten inte var något man tog för givet. På landet värmde vi vatten på spisen i en kastrull och hällde det på emaljerade kannor som bars upp till andra våningen. I min barndom kunde man höra någon äldre kvinna säga “nu passar vi på och tvättar av golvet när vi har lite gott vatten”. På sommaren hade fastighetsägare i stan rätt att stänga av varmvattnet. Det skulle vi inte acceptera idag. Idag har vi fjärrvärme i de flesta hus i stan som via värmeväxlare levererar hur mycket varmvatten som helst, dygnet runt. Underbart bekvämt, så länge som det finns vatten och energi till uppvärmning.
Vi behöver spara på vatten idag och kanske vore det intressant att borsta och vädra kläderna lite mer? Jag minns att min mormor hade ett rum som kallades för “borstrummet”. Det var avsett för klädvård. Idag hade nog utrymmet använts till tvättstuga men då tvättades och torkades tvätten i bykhuset i källaren. I borstrummet strök man tvätt och höll kläder fräscha genom att borsta dem och använda fläckborttagningsmedel och laga eller sy i knappar. Kanske man handtvättade de vita löstagbara kragarna som ofta användes i klänningar för att spara in på tvätt. “Svettlappar” användes i armhålan av samma anledning. Sådant tänker vi kanske inte på idag när vi lämnar in våra kläder till kemtvätt eller kör tvättmaskinen med ull, silke och fina material som tidigare hade krävt handtvätt. 
Jag minns när de nya självbetjäningsbutikerna i början av sextiotalet började bli vanliga. De kallades för snabbköp eftersom det sades att det gick snabbare när man själv plockade sina varor. Det var ett lyft att få strosa bland varorna och bli inspirerad att köpa sådant som inte fanns på listan, så kallad “merförsäljning”. När vi nu riskerade att plocka på oss mer varor än vi tänkt från början och kanske inte hade med oss en extra shoppingväska då började de nya snabbköpen ge bort bärpåsar gratis. Vi liksom andra kunder, plockade med några extra hem, de kostade ju inget. Det inbjöd naturligtvis till  ett onödigt slöseri i all synnerhet när det så glatt talades om “köp-slit-och-släng”. Inte ett ord om att spara eller tänka på miljön. 

Stockholm, 1950 ca, Cityköp, SV:s första självbetjäningsbutik ica-historien.se

Sverige till skillnad från England (som ransonerade mat ända in på femtiotalet) och många andra länder som efter andra världskriget var utarmade, hade en unik konkurrensfördel med en intakt industri och kunde traska rakt in i ett ekonomiskt välstånd. Lilla Sverige, nyrikt, beskäftigt och berusat av framstegsoptimism och inspirerat av folkhemmets jämlikhetstankar, gjorde upp med det förgångna i ett sällan skådat, och idag för många oförklarligt, rivningsraseri. Och sextiotalets “köp-slit-och-släng” filosofi, var en utmaning till de som 15-20 år tidigare hade levt med ransonering och förnuftig återhållsamhet under andra världskriget. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade på oss några extra av de där plastkassarna som var gratis. 
Sextiotalet och de nya snabbköpen innebar en revolution i vårt sätt att konsumera som vi lever med än idag. Men globaliseringen har fullkomligt förvridit våra sinnen och proportioner. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver, ibland under omständigheter som vi aldrig skulle acceptera. Det sker långt borta och ibland utan insyn för de som vill granska arbetsförhållandena. Det enda vi tycks (vilja?) se är de låga priserna. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vår konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar håller hela Sverige på att torka ut och stora arealer brinner upp och många får sig en tankeställare. FNs rapport om klimatet är också en kraftig varningsklocka. Då tänker jag på tant Ingeborg (som kom till oss och strök tvätt på femtiotalet) som verkligen inte hade någon stor inkomst och levde sparsamt och förnuftigt. Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hur vi överkonsumerar och slösar med jordens resurser idag. Hon bodde enkelt i en omodern etta i Landala med utedass på gården. Ändå försörjde tant Ingeborg och hennes syskon två bröder som av någon anledning inte kunde arbeta. Det fanns inget socialt skyddsnät då, så de hjälptes åt. Utan minnen kan vi knappast lära av våra misstag i nuet eller i det förgångna. Mina många minnen av tant Ingeborg är guld värda. Det är alltid ett kärt återseende att se tant Ingeborg med sin fasta integritet vid strykbordet. Där står hon så trygg och belåten. “Hej, tant Ingeborg, jag saknar dig!”
©Leif Södergren

Posted in Uncategorized | Leave a comment