Tullia Jack

My research about washing less has appeared in a few places recently: P4, Allers and Hufvudstadsbladet. I usually get a few emails following these, and I’m always very interested to hear how people interpret what I’ve done and relate it to what they are doing. Once you say something and it goes out into the world you really have no control over what sense people make of it. Which is why knowledge creation is so democratic and exciting in many ways. But I digress. A responses to a radio interview I did recently arrived in the post, scrupulously hand-written on beautiful card, and I just want to say thank you. Thank you to everyone who takes the time to reflect over what I’ve been saying, thank you to all the people involved in imagining a better future and thank you to all the people actively engaged in making a more sustainable future possible.

En artikel om min foskning av Izabella Rosengren publicerades nyss i Svenska Dagbladet, till en divers respons. Här delar jag några av mina favoritar:

Svante Öquist

Ulrika Liljeqvist

Jag skriver för jag kände mig så uppmuntrad av att läsa dagens artikel i SvD om din forskning. Äntligen får jag vatten på min kvarn, tänkte jag, äntligen är det någon som ifrågasätter allt detta tvättande och fejande och som lägger miljöaspekter på den delen av vår vardag. När jag var barn på 40- och 50talet minns jag att min mamma la fram rena kläder till mina mindre syskon på söndagarna. Jag minns det för att hon en gång glömde det, och då de två pojkarna klädde på sig tog de därför den andra broderns använda kläder från förra veckan utan att reflektera närmare. När jag själv hade barn hemma tyckte jag nog att de såg hela och rena ut även med måttligt tvättande. 70-talets oljekris gjorde dessutom att man sänkte inomhustemperaturen till en mer koftvänlig nivå. Nästa generation tycks se på saken på ett annat sätt och hygienkraven har skruvats upp. Ibland har jag häpnat. Renlighet har ju länge ansetts som en moralisk fråga, men det är kanske dags att se det som mer moraliskt högtstående att kunna acceptera lite smuts.

Jag sa till en jämnårig väninna: ”Tänk vilken underbar lyx det är att alltid ha varmvatten” och fick svaret: ”Åh, tycker du det, jag tycker det är en mänsklig rättighet.”

TV är fylld av amerikanska såpor och i alla har alla kvinnor långt tjockt hår som ringlar sig som pälscaper ner över axlarna. Alla ser nytvättade och nybalsamerade ut, med eller utan hårförlängningar. Jag har funderat på om inte Californiens vattenbrist skulle avhjälpas om Hollywoodfruarna klippte håret till mera måttlig längd. Det måste gå åt mycket mera vatten för att tvätta ett sådant hår än ett lite mindre omfångsrikt. Detta mode är ju numera så utbrett även i Sverige, hårpälsarna brer ut sig över axlarna inte bara på varenda högstadieflicka utan också på åldriga damer i Akademin, EU-kommissarier och avsatta bankdirektörer. Ingen ser det som en miljöfråga. För rättvisans skull måste jag medge att vatten kanske sparas på renrakade herrhjässor.

Anders Persson

Läser artikeln om din forskning i dagens SvD och det är mycket intressant för att få balans. Jag har personligen dragit ner konsumtionen av t.ex. vatten och el till för svenska förhållanden relativt låga nivåer, men utan att funderat så mycket över orsakerna till detta. Kanske är det en sport eller att jag är mycket tekniskt intresserad?
När jag gör ekonomisk analys av dessa konsumtioner, så är det en sak, som motarbetar besparing, och det är att leverantörerna dels påtvingas en massa åtgärder, som fördyrar t.ex. efterhand nya krav på elmätare eller vattenmätare, som direkt ger en fast kostnad för varje hushåll och där leverantören kan ta ut denna utan konkurrens, och dels att det inte verkar finnas någon återhållande kraft på elnätsbolagens försök att höja sina marginaler, vilket gör att mätarna bytes oftare än vad som är ekonomiskt försvarbart. Således betalar jag idag 4.50 SEK/kWh i elnätavgift varav 0.67 SEK/kWh är rörlig och vatten 121.81 SEK/m3 varav rörlig 18.55 SEK/m3. Då blir det inte vettigt att spara eller sätta in besparingsåtgärder för att spara.
Därför tror jag det vore en effektiv åtgärd att förbjuda fasta avgifter till konsumenter t.ex. med säkring mindre eller lika 16 A eller vattenledning mindre eller lika 20 mm mätargenomlopp.

An article exploring the disappearance of the Swedish ‘tvättstuga’ (communal laundry). It’s historically common in Swedish apartment blocks to have a shared laundry, usually in the basement. Recently however more and more househoulds have their own washing machine, a bad sign for the sharing economy.

I had a really nice correspondence with Leif recently after Aftonbladet published a piece about my research. He wrote about growing up in the 50s, using a wash cloth to clean up for the day ahead, suggesting that these things could help bring more sustainability into everyday life. I thought that this was very interesting and asked if he would like to write something about it. In the following he explores his memories from the 50s with its much smaller environmental impact.

KLIMATSMART PÃ… 1950-TALET

av Leif Södergren

När jag skrev min bok PÃ… SPANING EFTER MINNEN insÃ¥g jag hur klimatsmarta vi var pÃ¥ femtiotalet. Mycket berodde pÃ¥ vÃ¥rt sätt att handla.  Jag minns när all mat vi handlade pÃ¥ femtiotalet köptes över disk. Kunden stod helt still pÃ¥ ena sidan med en köplista i handen och pÃ¥ andra sidan disken fanns expediten som sprang som en skÃ¥llad rÃ¥tta efter varenda vara och när varan sattes pÃ¥ disken skrevs priset pÃ¥ en papperslapp. Man köpte precis det som stod pÃ¥ köplistan. Varorna var inte placerade för att locka kunden till inköp, de fanns pÃ¥ hyllorna inne pÃ¥ lagret eller bakom expediten. De skulle vara lätta att nÃ¥, de mest frekventa varorna lÃ¥g närmast för att minska springet för expediten. En expedit pÃ¥ femtiotalet mÃ¥ste vara duktig pÃ¥ huvudräkning eftersom hen mÃ¥ste kunna räkna samman hela den lÃ¥nga listan som lÃ¥g pÃ¥ disken. Det gick oftast mycket fort. När sammanräkningen var klar kunde specerihandlaren stoppa pennan bakom örat  medan hen tog emot betalningen. Sedan stoppades allt ned i de medhavda shoppingväskorna.  
Vi hade tre shoppingväskor, tvÃ¥ beiga och en blÃ¥. Ingen använde bärkassar, de fanns bara inte. Det var helt otänkbart att bege sig ut för att handla utan en eller flera rymliga väskor. En titt pÃ¥ inköpslisten gav besked om det behövdes en eller flera shoppingväskor. Hos specerihandlaren pÃ¥ landet fanns ett litet ställ pÃ¥ väggen där det hängde papperskassar med rephandtag men det var ingen som skulle komma pÃ¥ den befängda iden att köpa en sÃ¥dan när man hade behändiga shoppingväskor med sig. En del använde ocksÃ¥ en virkad nätkasse. VÃ¥ra väskor som stod pÃ¥ golvet i det rymliga skafferiet var sällan helt tomma, där fanns tomglas som vi lagt där för att de skulle returneras vid nästa inköp. De läckte och det var ofta kladdigt i botten. Där hamnade även mjölkflaskorna som var av genomskinligt glas. Kapsylerna var i olika färger och tillverkade av stanniol, en tunnvalsad plÃ¥t av tenn som ersattes av aluminiumfolie. 
Vi sparade pÃ¥ olika sätt. Mina systrar fick ärva varandras eller mina kusiners kläder. Alla kläder syddes i Sverige och de var inte speciellt billiga sÃ¥ det var Ã¥teranvändning som gällde i första hand. Även lagning och konststoppning. Skomakare fanns det ofta flera i varje kvarter och skor sulades om, flera gÃ¥nger innan de kastades eller gavs bort. Jag minns Lappcentralen där man kunde lämna in damstrumpor med maskor eller ett plagg med hÃ¥l. När kläder var dyra lönade det sig att laga dem och kvinnorna som arbetade där  – det var ett dussintal som satt vid sina maskiner – kunde fÃ¥ fula hÃ¥l i kläder att se nästan osynliga ut. Och damstrumpornas maskor fixades ocksÃ¥. 

Vi sparade pÃ¥ vatten. Den dagliga tvättningen pÃ¥ femtiotalet var vid handfatet och en tvättlapp som man tvättade kroppen med – först ansiktet, sedan under armarna, skrevet och sist fötterna som man lyfte upp och satte i handfatet. NÃ¥gon gÃ¥ng i veckan blev det av att bada i badkaret. Det där med vattenslösande dagliga duschar  kom senare.
Jag minns en tid när rinnande varmvatten inte var nÃ¥got man tog för givet. PÃ¥ landet värmde vi vatten pÃ¥ spisen i en kastrull och hällde det pÃ¥ emaljerade kannor som bars upp till andra vÃ¥ningen. I min barndom kunde man höra nÃ¥gon äldre kvinna säga â€œnu passar vi pÃ¥ och tvättar av golvet när vi har lite gott vatten”. PÃ¥ sommaren hade fastighetsägare i stan rätt att stänga av varmvattnet. Det skulle vi inte acceptera idag. Idag har vi fjärrvärme i de flesta hus i stan som via värmeväxlare levererar hur mycket varmvatten som helst, dygnet runt. Underbart bekvämt, sÃ¥ länge som det finns vatten och energi till uppvärmning.
Vi behöver spara pÃ¥ vatten idag och kanske vore det intressant att borsta och vädra kläderna lite mer? Jag minns att min mormor hade ett rum som kallades för “borstrummet”. Det var avsett för klädvÃ¥rd. Idag hade nog utrymmet använts till tvättstuga men dÃ¥ tvättades och torkades tvätten i bykhuset i källaren. I borstrummet strök man tvätt och höll kläder fräscha genom att borsta dem och använda fläckborttagningsmedel och laga eller sy i knappar. Kanske man handtvättade de vita löstagbara kragarna som ofta användes i klänningar för att spara in pÃ¥ tvätt. “Svettlappar” användes i armhÃ¥lan av samma anledning. SÃ¥dant tänker vi kanske inte pÃ¥ idag när vi lämnar in vÃ¥ra kläder till kemtvätt eller kör tvättmaskinen med ull, silke och fina material som tidigare hade krävt handtvätt. 
Jag minns när de nya självbetjäningsbutikerna i början av sextiotalet började bli vanliga. De kallades för snabbköp eftersom det sades att det gick snabbare när man själv plockade sina varor. Det var ett lyft att fÃ¥ strosa bland varorna och bli inspirerad att köpa sÃ¥dant som inte fanns pÃ¥ listan, sÃ¥ kallad “merförsäljning”. När vi nu riskerade att plocka pÃ¥ oss mer varor än vi tänkt frÃ¥n början och kanske inte hade med oss en extra shoppingväska dÃ¥ började de nya snabbköpen ge bort bärpÃ¥sar gratis. Vi liksom andra kunder, plockade med nÃ¥gra extra hem, de kostade ju inget. Det inbjöd naturligtvis till  ett onödigt slöseri i all synnerhet när det sÃ¥ glatt talades om “köp-slit-och-släng”. Inte ett ord om att spara eller tänka pÃ¥ miljön. 

Sverige till skillnad frÃ¥n England (som ransonerade mat ända in pÃ¥ femtiotalet) och mÃ¥nga andra länder som efter andra världskriget var utarmade, hade en unik konkurrensfördel med en intakt industri och kunde traska rakt in i ett ekonomiskt välstÃ¥nd. Lilla Sverige, nyrikt, beskäftigt och berusat av framstegsoptimism och inspirerat av folkhemmets jämlikhetstankar, gjorde upp med det förgÃ¥ngna i ett sällan skÃ¥dat, och idag för mÃ¥nga oförklarligt, rivningsraseri. Och sextiotalets “köp-slit-och-släng” filosofi, var en utmaning till de som 15-20 Ã¥r tidigare hade levt med ransonering och förnuftig Ã¥terhÃ¥llsamhet under andra världskriget. Det tog tid att vänja sig vid det nya. De nya TV-apparaterna gjorde sitt och snart stod vi alla där, konsumtionslystna i snabbköpskassorna och plockade pÃ¥ oss nÃ¥gra extra av de där plastkassarna som var gratis. 
Sextiotalet och de nya snabbköpen innebar en revolution i vÃ¥rt sätt att konsumera som vi lever med än idag. Men globaliseringen har fullkomligt förvridit vÃ¥ra sinnen och proportioner. Anonym utländsk arbetskraft framställer varor för en spottstyver, ibland under omständigheter som vi aldrig skulle acceptera. Det sker lÃ¥ngt borta och ibland utan insyn för de som vill granska arbetsförhÃ¥llandena. Det enda vi tycks (vilja?) se är de lÃ¥ga priserna. Vi frestas att konsumera mycket mer än vi egentligen behöver och vÃ¥r konsumtionsfrossa slukar kopiösa mängder av jordens resurser. Plötsligt en sommar hÃ¥ller hela Sverige pÃ¥ att torka ut och stora arealer brinner upp och mÃ¥nga fÃ¥r sig en tankeställare. FNs rapport om klimatet är ocksÃ¥ en kraftig varningsklocka. DÃ¥ tänker jag pÃ¥ tant Ingeborg (som kom till oss och strök tvätt pÃ¥ femtiotalet) som verkligen inte hade nÃ¥gon stor inkomst och levde sparsamt och förnuftigt. Jag undrar vad hon skulle ha sagt om hur vi överkonsumerar och slösar med jordens resurser idag. Hon bodde enkelt i en omodern etta i Landala med utedass pÃ¥ gÃ¥rden. ÄndÃ¥ försörjde tant Ingeborg och hennes syskon tvÃ¥ bröder som av nÃ¥gon anledning inte kunde arbeta. Det fanns inget socialt skyddsnät dÃ¥, sÃ¥ de hjälptes Ã¥t. Utan minnen kan vi knappast lära av vÃ¥ra misstag i nuet eller i det förgÃ¥ngna. Mina mÃ¥nga minnen av tant Ingeborg är guld värda. Det är alltid ett kärt Ã¥terseende att se tant Ingeborg med sin fasta integritet vid strykbordet. Där stÃ¥r hon sÃ¥ trygg och belÃ¥ten. “Hej, tant Ingeborg, jag saknar dig!”
©Leif Södergren

Together with Stephen Woreniecki we wrote down some of our thoughts about Extinction Rebellion, the new wave of climate activism sweeping not only Europe but also Australia, Canada and New Zealand. We had some intense experiences participating in a demonstration that really opened up how we see direct action playing a role in decision making, especially as current decision-making is dragging us closer to climate disaster. This post was published by Cecilia von Arnold on the LUCSUS Blog in December.

Many readers may have noticed the increasing frequency of climate protests organised by Extinction Rebellion (XR) across Sweden. But what do these protests represent? Is this just another group of tree-huggers being a public nuisance? Or is this a needed development in taking our climate goals further? Two Lund University researchers argue that there are critical ideas to take away.

The Extinction Rebellion is a non-violent direct-action movement challenging inaction over dangerous climate change and the mass extinction of species which, ultimately they argue, threatens our own species. XR originated in the United Kingdom and has spread to more than 35 countries including Sweden in under 6 months. People are taking to the streets to express their incredulity that the climate crisis has been left unattended so long by the international community; inaction that dramatically increases the risks and leaves us with ever diminishing timescales and range of options. One of the key tenets of Extinction Rebellion is challenging the political class for its deep lack of commitment to addressing these very real problems.

We have had the chance to get to know the activists in Skåne and found that overwhelmingly XR comprises articulate, caring, well-read and surprisingly normal people; amongst them nurses, engineers, receptionists, teachers and a biologist. Many have never been involved in protests before. They have one thing in common however: the feeling of urgency to take peaceful direct actions to halt the growth obsessed paradigm of capitalism that is destroying our common future. From their perspective responding appropriately to the scale of the climate crisis as self-evident. None of them can comprehend why the so-called decision-makers have not responded appropriately, why the world is not taking climate change seriously.

For instance, it’s not commonly acknowledged that emissions reductions in Sweden have to occur much faster than currently to keep us on track. Neither is it common for the media to address the mass extinction we are currently facing.  XR draws attention to the scale and magnitude of damage and loss that we can expect if the world warms more than 1.5 degrees.  At this point all coral reefs will be lost, crops will fail, millions of people displaced. Many of these changes are becoming slowly inevitable through repeated inaction.

The sorts of responses that XR have been involved with in Sweden have been blockading roads by displaying banners, singing, dancing and handing out fliers and cookies, with breaks to let the traffic flow. XR have also brought attention to companies who blatantly ignore environmental responsibilities. These actions have been warmly received by the public, with bystanders expressing their support of these efforts, especially the home-make cookies. One driver wrote to XR Sweden afterwards saying “I was stopped by your demonstration in Malmö today. I wanted to say that I like your initiative and the way you met me was friendly and nice. It was a good reminder that I need to improve myself even more for the sake of the climate and environments, which I promise to do.” (Translation by authors).

These sorts of peaceful protests are part of wider social movements to make normal people’s concern over climate change visible. People taking to the streets can be a powerful way to not only share values, but also give a mandate to those in positions of power: to show politicians and business leaders that citizens are ready for change. They are prepared to start questioning our everyday assumptions around carbon intensive activities such as eating, transport, housing and leisure activities. Since starting just six months ago the movement has already witnessed some significant environmental policy successes, including Ireland divesting from fossil fuel and London declaring a climate emergency.

XR are right in that current efforts to protect the earth are not ambitious enough to match the scale of the threats. A new global deal for the earth, backed by concrete commitments from global leaders and businesses to tackle those threats, is imperative. There are answers to the climate crisis. But these answers don’t mean much if the rules and structures for organising society don’t change. We need to out-build – eliminate – carbon from society. But not without reference to social inequalities.

There was a strange symbolism a couple of weeks ago when cities on either side of English Channel were locked down by – at least superficially – matters of climate. XR shut down the bridges across the Thames in London, whilst at the same time Paris was on lockdown by the Yellow Vests, resisting what they saw was a regressive carbon tax hitting the poorest hardest. To be relevant, XR needs to acknowledge these politics and recognise that top down action like Macron’s carbon tax has consequences. Like the impacts of climate change, the poor can be hardest hit. Climate politics cannot be separated from the politics of inequality.

What can we learn from XR?

• Combatting climate change needs to be part of everyday discourse
• We need to fight the climate crisis together
• Grass roots governance has potential in tackling climate change in a socially inclusive way

We can only hope that actions like those that are becoming increasingly more frequent across Sweden can help shift the conversation and help establish inclusive, forward facing climate policy. Regardless of what you might think of XR’s tactics, climate change impacts, or the social movements that arise from the recognition of such impacts, will change the global environment. In a world struggling to come to terms with climate change, one thing is sure: leaders need to look to the people.

I have just participated in a panel on ‘everything is going to hell and we just go on like normal‘ at Sweden’s Architects Association, with two other very interesting thinkers. Obviously there was a very interesting discussion about working towards sustainability, and how designers can create sustainable systems and stories. One comment, however, really provoked me. One attendee let out some frustration, arguing that architects and designers are seen as the good guys, caring about the environment and society, but that they don’t actually have that responsibility. Doctors, for example unlike designers, take the Hippocratic Oath to make people healthy. Designers only have to build a house that won’t fall down, or a car that won’t crash. I think that facing the environmental challenges that are looming, requires us all as human beings to respond. Whatever line of work we find ourselves in, and whatever skills and knowledge we gather along the way, make us uniquely response-able. Being able to respond by choosing sustainable materials, suggesting eco-alternatives, requesting our unions to act and pressuring politicians to implement sustainability policies are all valuable in shifting the discourse around what is expected of our line of work. The ability to respond is also the responsibility to do so. I think we should all stop going on like normal ‘towards hell’ and start to respond and be responsible for sustainability.

I have to send my PhD thesis to the printers in four weeks, and right on cue nearly anything else seems fascinating. The view through the window for example. I can see the turning torso. It’s hard to miss. Two cyclists heading toward Västra hamnen. Four cranes. There is a lot of construction going on. I should probably open word and do some work on my kappa. Is that someone walking their dog? Yes! How nice. What is that up-side-down ice-cream-cone tower thing to the right? It’s covered with leaves and looks so beautiful in Autumn. I wonder what they are going to do with that beautiful old factory? Not more luxury flats I hope. But there are lots of people who want to live in Malmö. It’s an amazing city. It looks like an amazing day. I wish I was outside. No, I want to be writing my thesis. I have so much left to write, my supervisors probably think I’m an imbecile. Maybe I can write something really interesting and surprise them! I hope I am as opposite-to-imbecile, interesting and accomplished as they are one day. There are so many interesting and accomplished people in sociology. Especially the PhDs, we have a super quirky and also passionate cohort. I hope they all come to my defense party. My family are coming, it’s going to be so much fun. I should book a venue! Maybe after I send my thesis to the printers. Only four weeks left!!!

Indolent koala picture courtesy of Koala Worlds

Alison and I have been exchanging emails the last few days. We are both weary of Tim Jackson’s adage of “being persuaded to spend money we don’t have, on things we don’t need, to create impressions that won’t last, on people we don’t care about.” We are both aware of looming sustainability problems and lifestyles, and we are both trying to live low impact lives. However despite my best attempts I am using more than my fair share according to the WWF Footprint calculator.  We are not alone; a study published this year shows that conservationists often engage in environmentally harmful behaviours.

We are sharply aware of the impetus to save water and energy, emit less carbon and live more sustainably. Wanting sustainability drives us to engage with society. Between the two of us we subscribe to local veggie boxes, drink fair trade coffee from keep-cups, cycle, ride-share, train commute, carbon off-set flights, go to concerts and festivals, live collectively, use green energy tariffs, eat at vegan restaurants, buy organic cotton clothes, attend seminars with international speakers, travel to participate in sustainability conferences, write articles, teach in sustainability courses, blog… There is a lot of doing stuff.

This is a phenomena observed by Veronika Kalmus, Margit Keller & Maie Kiisel who write. “Green Consumerists have developed a critical awareness of problems and hazards inherent in consumer society and are trying to adjust their lifestyle and everyday practices to come to terms with the late modern ethic of sustainability… These people are, however, also active consumers who willingly purchase non-green goods and for whom self-expression and lifestyle are, to a large extent, linked with consumption of goods and services.”

Maybe we could have a better environmental footprint by doing less. Less food, less entertainment, less travelling, less energy use, less time at the office, more time snoozing in trees. I think the koalas have it figured out.

And evenings steep’d in honied indolence;
O, for an age so shelter’d from annoy,
That I may never know how change the moons,
Or hear the voice of busy common-sense!
 
John Keats, 1819

A recent article exploring how the increasing cleanliness affects water and energy consumption in Sweden. My conclusions are that we should ‘Shower less often, Wash dishes less often and do laundry less often.’ (Click on the image to go to the Sydsvenskan page).